Wienkongressen: Olympisk klass bland världens arkivarier

Senast uppdaterad tisdag, 08 oktober 2013 07:19 Publicerad 28 juli 2007

Som första svenska tidning rapporterar Den lille fascikeln om arkivkongressen i Wien. Anders Gidlöf berättar om jordbävningsdrabbade arkiv, rusiga ryssar och hur man ska undvika att få schnitzeln seg som en arkivbox.

Text: Anders Gidlöf

Medan övriga världen riktade sina blickar mot Aten med anledning av att Olympiska spelen återvände till Grekland, distraherades världens arkivarier av en annan attraktivitet. I Wien, den centraleuropeiska metropolen, pågick 23–29 augusti den internationella arkivkongressen. Den anordnas vart fjärde år under ledning av ICA, International Conference on Archives, denna gång med det österrikiska Riksarkivet (Staatsarchiv) som värdar. ICA bildades 1948 i kölvattnet av andra världskriget och höll 1950 sin första kongress i Paris, så detta var den femtonde. ICA:s högkvarter ligger i Paris och organisationsspråket är engelska och franska. Det finns olika sektioner, dels geografiska (Eurbica för större delen av Europa) och dels sektorsanknutna (till exempel Section of Business and Labour Archives där näringslivsarkiv och fackliga arkiv samarbetar). Enbart nationalarkiv och nationella arkivorgan har rösträtt i ICA.

Stark nordisk närvaro

ICA-kongressen öppnades stilenligt av Österrikes förbundspresident. Kongressen avhölls på Austrian Congress Center i det så kallade Donau City, en modern höghusstad utanför det gamla Wien. Centret ligger vägg i vägg med FN-institutionernas enorma komplex och har en viss likhet med ett större svenskt gymnasium från sent 70-tal. Men det fungerade bra för arkivkongressen. Med den supereffektiva 70-talsplastiga tunnelbanan var vi inne vid Ringstrasse och Stefansplatz på nolltid. Eller varför inte Schwedenplatz, en central knut- och träffpunkt som fick sitt namn som tack för att svenskarna skickade många matpaket till hungriga wienska barn under första världskriget!

Drygt 2000 deltog i arkivkongressen och en hel del länder fanns representerade. Man kunde dock märka en övervikt av tyskspråkiga arkivarier samt en stark närvaro från de nordiska länderna. Det fanns 93 anmälda svenskar och det var inte svårt att hitta dem. Där fanns ett tjugotal personer från Riksarkivet och ett tiotal från Stockholms stadsarkiv. Regeringskansliet hade sänt sju glada yrkesutövare. Själv hade jag sällskap från Föreningen Stockholms Företagsminnen av två kollegor, Jonas Dahlberg och David Leidenborg. Våra finska kollegor påpekade att de minsann skickat ett sjuttiotal, men det ryktades att finska staten hade givit ett engångsbidrag för deltagande i arkivkongressen, mycket lovvärt om det är sant. Tyvärr fick vi inte bekanta oss så mycket med våra kollegor från Asien och Afrika eftersom de tenderade att sitta för sig under de stora salsittningarna, och inte verkade delta i så många mindre föredrag/seminarier eller sociala aktiviteterna. Många ägnade sig åt en högst aktiv produktion av ljud- och bildupptagningar, även jag själv emellanåt. Det blev ingen olympisk defilering runt stadion, men under det avslutande symposiet när en mängd beslut om ICA- organisationens framtid och inriktning skulle tas, var borden fulla med namn på medlemsländerna och alla delegater hade röstskyltar att lyfta upp. Simultantolkning skedde på åtta språk. Arkiv-OS och ett lill-FN för arkivnationer!

 

Katastrofer, webbsidor och upphovsrätt

Arkivkongressen, vars tema var "Arkiv och minne" samt "Arkiven i samhällets tjänst", bjöd på många parallella föredrag och seminarier så det gällde att bestämma sig. Vi upptäckte snart att de lovande beskrivningarna i kongresskatalogen inte alltid garanterade bra föredrag. Utöver annan lärdom serverades också en lektion i hur man engagerar sin publik, med hjälp av bilder och lagom med innantilläsning. Och hur man tvärtom får dem att vilja lämna rummet efter en kvart, genom monotont högläsande utan illustrationer. Jag ska återge i korthet några av de kongressinslag jag närvarade vid. Upphovsrätt, elektroniska handlingar, symposium om näringslivsarkiv samt foton & film, kändes naturliga för mig. Därutöver fanns tid att lyssna på föredrag i mer allmänt gripande ämnen.

En serie föredrag handlade om konsekvenserna för arkiven av naturkatastrofer och terrorattentat. Valerie Komor, arkivarie på Manhattan i New York, berättade om hur en "World Trade Center Documents Task Force" upprättades två veckor efter 11 september- händelserna 2001. Dess uppgift blev att utreda vad som hade gått förlorat i arkivväg och vad som kunde räddas. Ingen ville tala om förlorade papper när sorgen efter 3 000 människor var som störst. Det visade sig att hela arkivet efter New York Port Authority hade förvarats i ett av tvillingtornen, liksom negativen från fotografen Jack Lowe med flera tusen bilder från presidentfamiljen Kennedys liv på 1960-talet. Port Authority har en lång historia och ägde bland annat hela WTC-området. Det var med andra ord inte bara finansbolagsarkiv som singlade ut över Manhattan – många dokument var mycket äldre än så. Dr Wolf från Dresden hade svårt att uppnå samma dramatik i sin berättelse om Elbeöversvämningarna 2002, men visst minns vi TV-reportagen från Centraleuropa samma år. I Kobe i Japan har jordbävningen 1995 givit upphov till en helt ny institution som både ägnar sig åt att rekonstruera information förstörd i jordbävningen och dokumentera människors minnen av den.

Kongressen dominerades inte fullständigt av elektronisk dokumenthantering, men paneldiskussionen kring ICA:s nya "Workbook for Archivists", en övergripande och praktiskt inriktad manual för arkiverande av elektroniska handlingar, drog stor publik. Manualen fick goda recensioner av dem hade läst den och är tänkt att publiceras på ICA:s hemsida, www.ica.org, senare i höst.

Det brittiska nationalarkivet berättade om sitt arbete med arkiverande av webbsidor, som inleddes redan 1996. Urvalet har varit myndigheters webbplatser och utgångspunkten att de webbsidor som kunde vara underlag för beslut också kan betraktas som handlingar och inte enbart publikationer. Men det tog flera år efter internetrevolutionen innan arkivarierna tog webbsidor på allvar. Brittiska nationalarkivet samarbetar med en fristående organisation med ideella medlemmar som ägnar sig åt att fånga upp webbplatser, men inom kort anställer National Archives egna webbarkivarier. Seminariet väckte frågor om internetsidor kontra intranätsidor, enskilda kontra offentliga sajter och hur man redan nu kan veta vilka sajter som kommer att vara intressanta om 50 år. Och hur bevarar man all grafik och så kallade interaktiva sidor inom ramen för en fungerande arkiverad webbplats?

Jag deltog i en workshop om hur upphovsrätt och ny teknik påverkar arkiven, där USA nämndes som exempel. Många känner till musikindustrins och dataindustrins gemensamma krig mot piratkopiering av musik och andra upphovsrättsskyddade alster. Upphovsrätten är skyddad i amerikanska konstitutionen, men det finns precis som i Sverige undantag och möjligheter för arkiv, museer och bibliotek att göra enstaka kopior för undervisning samt i syfte att driva vetenskapen och så kallade nyttiga konster framåt. Problemet är att dataföretagen nu börjar bygga in kopieringsspärrar, vilket gör att arkiv och bibliotek i värsta fall hindras av tekniken att utlämna allmänna handlingar, som de enligt lagen skall göra. Samtidigt är det olagligt att finna lösningar som gör att man kan komma förbi kopieringsspärrarna. Workshopar framstod som ett mer avslappnat alternativ att dela med sig av sina erfarenheter. Några personer håller i trådarna, men det är inte svårt att komma in och ställa frågor och kanske leda samtalet i en helt annan riktning. Vill du däremot sitta tyst och betrakta det som ett föredrag kan du göra det.

Den serbiskfödde journalisten Ivan Ivanji redogjorde för sin syn på arkiv och minne. Han minns ännu sina upplevelser från ett tyskt koncentrationsläger. Vid efterforskningar i arkiven hade det slog det honom, inte vad som fanns dokumenterat utan vad som saknades. Det blev en påminnelse om att arkiven ofta utgör ett väldigt selektivt minne. Detta föredrag gav nog de flesta mer än professor Hans Tuppys långrandiga redogörelse för hjärnans minnesfunktioner på ett biokemiskt plan under kongressinvigningen.

Wienerbal och dignande bufféer

Kongressen bjöd på flera sociala arrangemang. Det inleddes med en Heurigen, en skördefest i vinodlarbyarna i Wiens utkant. Heurigen är en välkänd turistattraktion där vitvinet flödar och matborden dignar. Sällan torde väl Neustift am Walde ha fått påhälsning av 40 bussar samtidigt, och fulla med arkivarier! Kongressen tog förmodligen varje värdshus i hela området i besittning. Mitt sällskap hade en trevlig kväll med god mat och vinkaraffer. Vi kunde lyssna till det allt högljuddare ryska sällskapet som skrålade folkvisor tillsammans med de österrikiska dirndl-servitriserna. Mycket riktigt var plötsligt amerikanskorna vid bordet bredvid borta – de hade sällat sig till det ryska gänget en trappa ned! En annan kväll bjöds på orgelkonsert i Stefansdomen.

Kulmen på kongressen blev balen i festsalen i Wiens rådhus. Alla plockade fram sina finaste medhavda kläder, men antalet frackar och flugor var inte större än de skotska högtidskiltarna. Vi fick uppleva en pust av hur aristokratin i den gamla Donaumonarkin måste ha haft det om fredagskvällarna. Balen inleddes med dansuppvisning till musik av Strauss. Tyvärr var maten i skolbespisningsklass – det hade bjudits på mycket bättre mat till lunch ute i kongresscentret. Jag insåg vad det är som gör en wienerschnitzel riktigt bra, den ska skickas direkt från en het gasspispanna ned på din tallrik utan mellanstation i en jätteskål. Där ligger den bara och blir seg! Wienerbalen var trots allt en minnesvärd upplevelse och kunde gärna ha fått pågått i fyra timmar till. Just som vi började bli berusade på det utspädda rödvinet slog klockan ett. Och vi som inte hade hunnit prata klart med våra finska kollegor från näringslivsarkivet i S:t Michel.

Till sist ska nämnas att jag och mina kollegor även fick tillfälle att bara vara turister i några dagar. Utöver den fantastiska frukostbuffén på hotellet vid Ringstrasse lät vi oss väl smaka av den österrikiska maten, gärna hos restaurangkedjan Wienerwald med dess rustika mat och öl från wienerbryggeriet Ottakringer. Är du inte mätt kan du lätt få tag på en flottig smördegsbakelse vid t-banan. Vi studerade med intresse stadens arkitektur, till exempel jugendarkitektur av Adolf Loos och Josef Frank och de typiska mäktiga bostadskvarteren från 20-talet och framåt, märkta med stora skyltar som talar om att Wiens kommun här har byggt bostäder åt de mindre bemedlade. Vi fascinerades av det 35 våningar höga bostadshuset bredvid kongresscentret, som på håll såg ut att vara byggt omkring 1960. Det uppfördes år 2000, som det senaste i raden av Wiens bostadshus för mindre bemedlade, komplett med öde blåsiga betongtorg! Wien är slutligen också en musikhistorisk metropol. Säg bara Haydn, Mozart, Schubert, Strauss och Schönberg! Men fler konserter får det bli nästa gång.

Artikeln har tidigare publicerats i Den lille fascikeln nr 3-4 2004.